Lotta Dahlin, Peter Löwegren och undertecknad for iväg tidigt på morgonen den 5 nov från Kastrup. I Dakar blev vi hämtade från flygplatsen av en bil från hotellet, dit vi kom c:a kl 18 på kvällen. Då var vi ganska trötta men kastade oss i en liten takpool och svalkade av oss innan vi åt middag och gick till sängs.
Nästa morgon frukost kl 06.00 innan vi kl 07 blev hämtade av AKA:s chaufför, som var lätt att känna igen, då han till vår ära var iklädd en blågul landslagströja. Han körde oss säkert de 20 milen till staden Kebermer. Vägarna var bra men det var 38 grader varmt och det fanns ingen air condition i bilen, så man blir ju helt genomblöt och också genomblåst, eftersom man ju måste ha fönstren öppna.
Väl framme vid det lilla sjukhuset i Kebermer togs vi emot av chefstandläkaren Mamadou Mbaye, som visade oss dels de två mottagningsrummen för tandläkarna samt även resten av sjukhuset.
Det var väldigt enkelt men rent och välskött. Det är glädjande att uppleva hur mycket som nu satsas på kvinnorna både vad gäller graviditeter och förlossningar men också förebyggande och efter- följande vård. Man hade olika avdelningar och även en scanner/ /röntgenapparat, men den var trasig. Personalen är statligt anställd men sedan får man dra in pengar från patienterna för inköp av allt som behövs för att driva sjukhuset. Detta gäller också alla små vårdcentraler som finns runt om i landet.
Vi besökte också en vårdcentral som var uppbyggd av italienare och liknade Fulabantang till upplägget. Mycket av pengarna till vård- centralerna kommer från senegaleser som vistas i Europa och sänder hem pengar.
Av samtalen vi förde med Mamadou förstod vi, att när det gäller sjukhuset och de närliggande vårdcentralerna var han inte speciellt intresserad av hjälp från oss. Den skulle bättre komma till nytta längre ut i landet. Men han betonade också, att dit finns oftast inga vägar alls. Men han återkommer med tankar och vi skall ha sammanträde och fundera vidare för vår del.
Vi besökte också två skolor och delade ut tandborstar och tandkräm till ungar som faktiskt såg jätteglada ut. Efter en sen lunch hos Mamadou blev vi sedan körda hem till Dakar för en middag som vi åt kl 19,30 innan det var nattinatti.
Efter frukosten kl 8 på lördag morgon startade vi kl 9 bilfärden mot Gambia och Banjul. Vår gambiske chaufför Kittim, som kört oss genom åren lastade på våra väskor på flaket på den gamla välkända pickupen också den självklart utan någon som helst air condition. Temperaturen låg så där på 39 - 40 grader. Vägarna har dock blivit mycket bättre de senaste åren och de vådliga sträckorna i röd dammig sand har minskat betydligt. När vi efter 9 timmars resa med vatten men utan mat äntligen kom fram till Banjul och vårt hotell var vi genomsvettiga, genomsmutsiga men annars pigga och glada. Det blev ingen uppackning utan bara fram med baddräkt och direkt i havet. Sedan kunde vi rena och avsvalkade inta middag.
Söndagen blev vår lediga dag. Vi slöade, läste böcker och badade.
På måndag morgon kl 9 hämtade Kittim oss för färden till Fulabantang. Vi var faktiskt litet nervösa. Hur skulle det vara. Vår tidigare så duktiga sjuksköterska hade ju blivit sjuk och han hade varit tvungen att lämna sin tjänst. Men vår oro förbyttes i glädje. När vi kom fram efter ungefär 4 timmar i bilen möttes vi av vår samarbetsman vid Cado, Eustace Cassel, och en katolsk syster som också är vid Cado i Banjul. Därefter hälsades vi välkomna av den nya klinikchefen Malick Ceesay. Han är sjuksköterska och den nya bossen. Han är en lång smärt man med ett oerhört vänligt och förtroendefullt sätt. Han presenterade med stolthet sina tre assistenter Nano, Aminata och Penda. De såg alla fyra så stolta och glada ut. När presentationen var gjord paraderade scouterna in med flaggor och ställde upp sig där vi stod utanför kliniken. De sjöng Gambias nationalsång och såg också glada och allvarliga ut. De sjöng också en sång, när vi efter vårt besök lämnade Fulabantang.
Mottagningsrummet var proppfullt av mammor med barn. De höll just på med vaccination av alla bebisar. Vi fick se hur noggrant alla vaccinationer förs in på data och hur registren för alla patienter med namn och behandlingar förs. Hela kliniken var ren och välskött. Man förevisade stolt det nya elsystemet, som tidigare varit ett stort problem, men nu fungerade det fint. Medicinförrådet var rymligt och överskådligt och välfyllt. Vi tittade in i ett rum, där två kvinnor väntade på att snart föda och ett annat där det låg en nyförlöst kvinna med en liten 6 timmar gammal son. Men förstås fanns där ingen man vid hennes sida. Kvinnorna får bära det mesta själva och det gör vår klinik än viktigare.
De berättade för oss att malarian minskar något tack vare att man mer och mer använder myggnät. Man fortsätter också med HIV- testerna men för övrigt gäller mycket av patienternas åkommor magsjukdomar, ögonproblem och allmänna sjukdomar som infektioner, förkylningar mm.
Det är ett stort tryck på kliniken. Vi har fått med oss en önskelista, som vi skall börja arbeta med. Men det jag kan säga är, att Fulabantang fungerar och fungerar utomordentligt bra. Det var underbart roligt att uppleva detta och det känns väldigt inspirerande att tänka på framtiden.
I slutet av vårt möte talade byns starke man och tackade för att vi finns hos dem. Imamen bad för oss och jag höll ett litet tal och tackade dem alla för deras storstilade arbete. Det var också roligt att den nya katolska prästen i området kom och var med på samlingen. Vi skildes från vännerna i Fulabantang och återvände vid middagstid till hotellet. Vi hann med ett dopp i poolen innan det var dags för middag och därefter skön säng.
På tisdagen efter frukost blev vi hämtade för sammanträde på Cado. Först gick vi runt och hälsade på flera ur personalen. Därefter hade vi sammanträde med biskop Robert. Han var tydligt glad över våra positiva reaktioner över Fulabantang och vi samtalade om läget både för arbetet där och för situationen i Gambia i stort.
Efter mötet for vi till hotellet för litet vila, innan det var dags att bli hämtade av Eustace för transport till biskopshuset för middag tillsammans med fader Peter, som är pensionerad vän till biskopen och bor i biskopshuset. Vi hade en väldigt trevlig kväll inte minst genom att biskopen och Peter, båda irländare, berättade om sina liv som katolska präster i olika delar av Afrika. Vi bjöds också på en stark kycklingrätt, som gjorde att några svenska magar dagen efter talade om att de fanns. Men ingen av oss blev sjuk och vi har på det sättet varit mycket förskonade på alla våra resor.
Onsdagen var avresedag men vi hann bada och ta det lugnt på förmiddagen.
Ja detta var litet kort om resan. Jag hoppas, att jag kunnat förmedla att vi har positiva möjligheter för vårt fortsatta arbete.
Hospitalit Christina Odenberg ECLJ CMLJ
